En sommardag

Och här sitter jag, jag hade gärna ätit lunchen hos älskling, gått i lite affärer och njutit av sommaren.

Halva sommaren har nästan gått och det känns så konstigt att inte ha varit i småland med maffian, Fast jag mått dåligt de senaste gångerna vi varit där var det ändå ganska skönt att komma bort från internet och så.
Ligga på stranden, sparka boll på ängen och spela kort med systrarna.

För att inte tala om de veckor som jag inte varit hos pappa i solastad. Ligga på altanen och njuta av likten som bara finns på ön. Lyssna på musik med vännerna och familjen dansa helt galet med alla båtar som seglar på Värner som publik. Äta jordgubabr till frukost, lunch och middag, njuta av sällskapet och samtalen med såväl släkten som solbröderna och grannarna.

Jag som bruakr bo i vattnet varje sommar har typ inte badat någonting, jag som brukar se ut som en pepparkaka brun nästan svart har bara lite färg på armanrna. Jag som brukar ligga på stranden med mamma och sluka bok efter bok.


Ni får inte tro att jag klagar.
För veckan med älskling var helt underbar, bara mysa och ta hand om varandra, Gröna lund var helt underbart (båda gångerna). Gothia och Göteborg var riktigt skoj.
Att bara få släppa på alla krav och få vara hemma på kvällarna och mysa med pojken. Att sitta på balkongen på kvällarna och se på solnedgången.

Men som denna dag när jag inte kan komma ut, eftersom J har nyckeln känns saknaden så stor.
Men i helgen ska vi till Idis, sen nästa vecka om älskling är ledig åker vi till utö och sen helgen när far fyller år så ska vi åka till solastad och då ska jag träffa J och B jag saknar dem oändligt.


En klar fördel från den här sommaren om man jämför med förra är hur svaga demonerna ändå är, jag tränar inte ens en tusendel av vad jag gjorde då, 100 - 6000 sittups, ett 100 tal tåhävningar, armhävningar, rygglyft, löpturer och promenader.

Nu kan jag iaf försöka ta det lungt, nu sätter jag mig på balkongen eller i soffan och ber älskling hålla min hand när demonerna slår för hårt.
Visst att det fortfarande finns nedgångar och så, men vi vet om det.
Och om man ser på dagen igår när jag inte käkade på hela dagen så höll jag på att svimma bara av att gå ut i köket, förra sommaren kunde jag göra allt på istort sett ingen mat alls.
Och trots att jag vill ha tillbaka kroppen jag hade då så kan jag för första gånge tänka på att det var inte så djävla bekvämt. Jag frös, skakade, lätt gråten, gjorde ont att stå sitta & ligga, kläderna hängde, magen var så smal att revbenen och höftbenen var rätt tydliga, sittbenen likaså, och armarna var inte riktigt att lite på.

Jag sitter här och lyssnar på svenskhipphopp från Frizon och det är ändå rätt skönt att bara få leva, det ligger kläder i halva lägenheten, det står massor med disk i dikshon, massor med glass överallt, sängen är obäddad, magen skulle gärna vilja ha lite mat. Trots att jag käkat en avocado, 1,5 dubbelmacka med räkost, och en bit mozarella ost.

Jag skulle gärna ta en promenad nu, gå runt lite, kanske ta en tur till Statsmissionen vid trekanten, eller bara få åka till älskling få en kyss och känna av livet.

Jag svammlar massor, men det var riktigt skönt att få ut allt det här på papper (eller ja i skrift iaf.)

Nu när jag är inne på skrivandet så känns suget efter sockerdricka djävligt starkt, kanske jag skulle, eller inte.
Gah, nu blev det jobbigt..

Men jag ska nog sätta mig på balkongen med boken, lite pepsi och en av lisebergsklubborna och njuta av livet. :)

Peace out!