Tankeverksamhet

nu snurrar det för mycket igen.
Jag läser om vännerna som mår apa, och så kan jag inget göra, jag kan inte hjälpa, jag som inte ens kan hjälpa mig själv längre (har jag någonsin kunnat?).

Jag kan inte göra annat än att försöka finnas här, men jag har börjat fatta vad alla menar med att man drar ner varandra i skiten för precis så är det.
Jag L och M och J det funkade bra då, för vi kämpade tillsammans då, men nu så orkar jag inte försöka mer.

Det är mycket som snurrar, magen, ekonomin, känslan av att tappa all kontroll, och det gör mig livrädd. Jag har ingensom hellst kontroll över maten. Träningen som var mitt lyckopiller är ingenting längre.
Jag sitter här, dunkar musik på högsta volym, grabbsen spelar OT och jag känner mig på någont sätt osynlig bland andra.
Jag lovar att känslan är läskigare än vad man kan tycka och förstå. Jag har inte kvar sockerdricka som var ett annat sätt att bli av med ångesten.
Nu har jag ingenting kvar att göra när världen snurrar så fort att jag faller gång på gång.
Ingen träning att hålla i handen, inga revben som höll mig på fötter, inget ställa att få ut ångesten.

Så fory mörkret faller eller det är natt så skakar jag oavbrutet, jag har ont i knäna efter dunkandet i elementet, i pannen efter knytnävarna och i huvudet eftersom jag dunkade det i elementet i morse.
Svetten rinner trots att jag fryser, mina fötter är som isbitar, jag önskar jag hade modet att säga till Tobias att jag inte orkar leva mer, och säga det på riktigt, jag önskar jag kunde förklara mina tankar på ett sätt så alla inte bara kallar det för "psykbryt".

Jag skulla kanske må bra av att röra på mig lite, men jag vill inte ut och gå och känna mig totalt misslyckad, för det är precis vad jag gör.

Jag ska försöka slappan av lite mera.

Peace!